världens vanligaste flicka

För 1,5 år sen, när jag gick ut nian så tänkte jag tanken att sjunga nåt på vår avslutning. Jag skulle ju sluta nian och behövde inte träffa nån där igen. Dessutom gick det knappt 200 pers på den skolan, det kändes ändå som en möjlighet. Det slutade med att jag slog bort tanken eftersom att jag kände att jag inte var värd det och att jag inte var tillräckligt duktig...
Idag ställde jag mig framför alla (nåja, alla som pallade ta sig dit åtminstone) på Lunds största gymnasieskola för att sjunga och gick av scenen rak i ryggen. En smula darrig, det måste erkännas, men stolt! Från att jag sjöng fram tills nu har komplimangerna haglat och jag har köpt en stor tub Kolasås (bara för att jag älskar att  äta o'hoj kolasås utan glass) och god choklad. Det bästa av allt är att rösten skar sig vid ett tillfälle, nån ton blev darrig, jag kom in fel i en refräng mm men jag kommer inte ens ihåg om det var under framträdandet, på genrepet eller igår hemma på mitt rum. Poängen är att jag inte bryr mig om det! Huvudsaken är att jag vågade! Nu sitter jag här och njuter av alla komplimanger och allt godis och det anda jag kan tänka är att, efter allt som varit och hänt, så är jag faktiskt värd det! Jag är värd det!